Jag växte upp med en återkommande historia om hur min farbror blev biten av en lämmel och utropade “den lymmeln bet mig”. Det var ett lämmelår när min far var ung. I våras hade jag svårt att undvika att få lämmelpälsstighudar under skateskidorna en tidig morgon i våras. Lämlarna fanns i mängder och på det snöklädda fjället kunde jag ha fem små rundhulta gnagare i blickfånget på samma gång. Tanken på att göra en rejäl djupdykning bland dessa små kaxiga kamikazegnagare föddes och igår kom resultatet att beskåda i senaste numret av tidningen Turist. Eminenta Christian Daun levererar som vanligt en kanonbra text till mina bilder, eller är det jag som levererar kanonbra bilder till hans text? Hursom är det kul att jobba med honom, kanske just därför det blir så bra när vi jobbar ihop.

Nåväl; här kommer några av de bilder som inte kom med i reportaget.

Finner en gammal artikel från tiden, dåtiden, jag jobbade på Länstidningen i Östersund. Jag blir stolt och glad när jag läser den.

Trolleri och musik utan magi

Frösön • LT

I lördags var det bara en mil från Östersund till Las Vegas när de fingerfärdiga herrarna Joe Labero och Robert Wells framförde sin magiska julshow på gamla F4. En show där det verkligt magiska tyvärr uteblev.

Vid garderoben i entrén ringlar en evighetslång kö med kissnödiga damer, om de ska räknas måste det göras i tiotal. Bäst att passa på eftersom showen kommer att vara i tre timmar. Buffén är nyligen uppäten och kvällen höjdpunkt Robert Wells och Joe Labero ska snart upp på scen.

Fyra tomtenymfer, två blonda och två brunetter guidar gästarna till deras bord. De är klädda i urringade tomteklänningar som sträcker sig halvvägs ner på låren. Berusade grabbar, gubbar och män trycker sig emot dem när de passerar. Lägger handen på deras axlar, säger att de är söta, vackra, sexiga.

- Det är skitjobbigt, jag blir skitförbannad när de kommer och lyfter på kjolen och sånt, berättar en av tjejerna som inte verkar, likt de andra, ha blivit tillsagd av sin gruppledare att inte säga något negativt.

- “That’s what you do when you can’t get no pussy”, sjunger Ewert Ljusberg.

Den före detta flyghangaren är gigantisk. Längst bak, ungefär 150 meter från scenen, sitter Marlene Wallberg. Hon tror det kommer att bli svårt att avslöja Laberos trollkonster då avståndet känns som några kilometrar. För att alla ska se sitter storbildsskärmar uppmonterade. För vissa i publiken är de skymda av stora ljuskronor.

Köerna ringlar. Vid en av kaffeautomaterna är det femtio personer framför den som står sist. En av de två kaffeautomaterna är trasig.

- Det är lynchstämning om de inte får igång den andra maskinen snart, berättar Eva Nilsson som är nära den uppiggande drycken.

Strax efter nio kommer det fingerfärdiga paret Robert Wells och Joe Labero in på scen. Labero på en motorcykel, Wells sittandes vid sin vita flygel. Wells börjar med att plinka fram tonerna till Jinglebells. De lugna inledande noterna följs av ett progressivt ökande uptempo. Det är proffsigt och välproducerat. Ljus och ljud; allt känns Las Vegas.

Det är första gången Robert spelar i en flyghangar, men långt ifrån första gången han gör show. Det märks, det hela blir lite för perfekt, klanderfritt och själlöst; om än fruktansvärt bra. De som kommit för att se just Robert Wells lämnar nog föreställningen lite besvikna. Största delen av showen är vigd åt Joe Labero och hans trollkonster.I sammanhanget känns det som ett misstag. De flesta i publiken sitter så pass långt ifrån scenen att de måste titta på storbildskärmarna. Vilket gör det ungefär lika spännande som att sitta hemma i soffan framför teven.

Mellan korttricken, dödsbäddarna och de magiska rummen droppar Labero lättköpta skämt likt en läckande kran. Han har stått på scen förut och hanterar publiken likt en kortlek; plockar upp en dam på scen och skämtar med en joker i publiken. Joe bjuder ideligen på sig själv men blottar sig tyvärr aldrig. Den sanna magin uteblir, den som uppstår i mötet mellan människor – intimiteten.

Johan Marklund

Jag sitter på en balkong i charterland. Jag gillar det här med kontraster så jag valde balkongen för att jag hade en halvtimme kvar på von Triers Antichrist (mycket bra film). Problemet var att det fanns en lampa på balkongen, den gick inte att släcka så jag tog ur den. Det blev en fin stund, högt upp en stor vulkan, däremellan glättiga lampor och sorgsna hotell, en pool och säkert en hel del förväntningar där ute. På skärmen, häxkonst, kvinnlig list, blod och ond bråd död. Peppen är här, jag gillar det här med charter, finlandsfärjor och buffér, inte att jag längtar efter det men precis som ett kallt hav så är det lockande och uppiggande att dopa ner tån eller kasta sig i – bara det snabbt går att komma ur det. Jag har haft ett bra dygn, gjort krogrunda någon mil från chartern men utan en enda turist, bara en fantastisk stämning, sköna ställen och glada människor. Då känner man hopp, om att nattliv varken behöver vara charterdekadent eller stockholmstelt. Jag skulle ta några nattstadsbilder – ni vet sådana som blir så trevliga på natten och så ohejdat tråkiga på dagen – även fast motivet är detsamma. Jag åkte upp till toppvåningen och klättrade in på de olika terasserna. Funderade lite på varför alla som gör inbrott förväntas stjäla i Sverige. Engelskan har ju sina Trespassers, men en svensk som gör inbrott är ju en inbrottstjuv, inte en inbrottare. Nåväl, jag tog ett kort så inget stöd i empirin för min tes. Dock missade jag att en branddörr är en dörr som man kan komma ut ur men inte in genom. Jag är glad att Hotellet inte var mer än 12 våningar högt och att ingen sur vaktmästare huserade nere i källaren bland värmepannor och tvätteri. Annars då? Jag har lyckats koppla spotify till bilstereon så i morgon börjar jag köra redan 04:00 – hur jag nu ska lyckas med det, har hört ett rykte om att sommartiden är på intåg.

Och så en bild när foto är som roligast, ett snabbt möte, några ord, en skön känsla och ett roligt ögonblick.

Det började likt det sällan gör. Jag stannade bilen för att fota en man med mycket bagage och stort hår, gåendes längs en dimmig väg. Hans namn var Sergio och han kom att följa mig en hel dag. Det började med att han ville återbesöka öns högsta berg vilket sammanföll i detalj med min plan. Han åkte med och berättade han var här för ett Rainbow Gathering. Från fullmåne till fulmåne långa alternativa resorter av var och en efter förmåga till var och en efter behov. Efter besök i regniga skogar och på soldränkta toppar rullade vi, i motsats till Dansken Peer, ner mot de sista dagarna av öns regnbågscamp. Peer hade likt hans rullstol fått bäras ner för den 20 minuter långa stigen till den normalt ödsliga stranden. Rullstolen hade han föga nytta av, sanden var för lös. Men Peer var glad och trevlig där han satt under en buske och agerade levande exempel på att allt är möjligt med lite vilja och ett gäng bra vänner.

Det är fascinerande. Jag har alltid föraktat de som föraktat. Men överrumplad av att på denna strand var jag den annorlunda kände jag mig som en konsul för konformistiskt stel vit medelklass. Det störde mig och jag kände mig provocerad. Jag antar att det beror på att hippies/nycirkusmänniskor/makrameknytare/flummare visar på att livet inte är så hopplöst förutbestämt – att det faktiskt går att leva i alternativa verkligheter. Och det vill man ju inte kännas vid en regnig tisdag i oktober, trött efter gårdagens obetalda övertidsarbete.

I en känsla av att vara vilse i gränslandet mellan hippeisarna och etablissemanget kom finska Henna och räddade mig genom att bjuda in till skrattyoga. Vi skrattade, kramades och jag knäppte kort. Hon blev förtjust i mig och så blev nog även jag i henne – på det sätt som man alltid blir av att titta någon djupt i ögonen och skratta. Tyvärr råder fotoförbud på dessa ”Rainbow gatherings” om det är för att folk vandrar nakna eller om det beror på att man vill leva i avskildhet från civilisation och elektricitet glömde jag av att utreda. Men det vore ett fint reportage att göra, mixturen av första maj, naturism och civilisationskritik. Nästan så att jag önskar att detta kunde vara jokern i ”ospecifierat boende” för sista minuten resenärerna…

HÄR finns en liten sammanställning på kommande regnbågssamlingar. Kanske lite länge med en månad på men absolut väl värt ett besök.

Jag sitter på ett Norwegianflyg på väg ner till Teneriffa. Uppskattningsvis är bara en tredjedel av sätena upptagna. Det är skönt, att kunna ligga ner och sova. Och det är sådär lite osmakligt cyniskt att på en 6h flygning att enbart sälja vatten, inte erbjuda det som alltid varit grundläggande gästfrihet – ett glas vatten. Men det är väl så det blir när man ger ekonomer för stort inflytande, klart det tjänar pengar på att ta betalt för det, precis som att privatisera sjukvården kan vara luckrativt – på papperet.

Nåväl. Telefonen är laddad med ny och gammal musik, det är rallydags och för det krävs ett bra soundtrack. 10 dagar, 2 reportage 1 hyrbil, 789 hårnålskurvor och 1 jättehög vulkan, det och en rejäl kräftbränna. Så tänker jag mig de närmaste dagarna. Bilden är också från ett flygplan… Tagen för många år sedan vid inflygning mot Longyearbyen vi får se om det är lika snöigt..

Bar über-premiär idag ute på Dödskalleberget. Bilderna är från en bilsemester i Norge o västkusten för några år sedan. Det kan bli så när man jobbar kväll, att man snubblar in i gamla mappar…

Sista isen, nu börjar klättersäsongen.

Jag har varit och spanat surf på Torö Stenstrand två gånger förra veckan. Jag funderar på att göra ett litet eget projekt av det hela. Det finns något som fascinerar mig djupt med att man när det är 2 grader åker bil 2 timmar, för att ligga i vattnet 2 timmar för att som bäst kanske få surfa i 2 minuter. Det är också väldigt vackert i Torö, havet är majestätiskt och vindarna rensar ut, renar. Och kravlösheten på plåtandet, det var länge sedan sist jag fotade något bara på grund av glädjen i att fota. Jag behöver det, det ger kraft och lust till andra uppdrag. Glöm inte det, den dagen man glömmer det blir man en tråkig gubbfotograf, tror jag. Vissa dagar känns det som att jag står på tröskeln till kreativ pensionering. Men efter den här veckan känner jag mig pånyttfödd. Massa roliga grejer kommer nog att komma ut från det faktum att Blossom Magazine lagt ner. Tiden som mitt kontrakt löper (till juli) kommer jag att jobba som förlagsfotograf för Egmont med förhoppningsvis många spännande jobb för Vagabond. Jag har även fått utlagt på mig att göra ett större jobb för King. Det känns kul, att få spänna musklerna. Mer surfbilder kommer med tiden, först två bilder som jag plåtat med hålkamera. Bara en sån sak, att få fota som man vill. Eller bara en sån sak som att flyta omkring i 6-gradigt vatten i dubbla våtdräkter och försöka komma på hur fan man ska tajma en surfare när vågorna bryter än här än där – då blir man glad. När neoprenförsett finger inte finner rätt genom styvkall vinyl och man missar bilden för att fingret inte är på knappen utan trycker i blindo…ja, då börjar inköpsdjävulen viska i örat…

O herregud vad november får mig att längta efter semester. Men det kommer, om en dryg månad åker vi till Portugal och klättrar. Förra året blev det Turkiet och om detta kunde ni läsa i ett av de senaste numren av Utemagasinet. Här kommer en dusk bilder från Geyikbayiri – bara några mil utanför Antalya. Har du inte varit där så åk!

Snabbt, oväntat och ytterst tråkigt, så sammanfattar jag beskedet om att Blossom Magazine läggs ner. Jag har jobbat för dem nästan ända sedan starten för drygt ett år sedan. De har varit min största kund och jag har gjort merparten av alla deras bilder. Så det är tråkigt och för stunden omvälvande. Just nu smakar jag frukten av allt för många ägg i samma korg och jag har mycket arbete framför mig för att bygga upp en kundlista som kan motsvara både inkomsten men även den variation som jobbet för BM har inneburit. Göra iordning portfolios och välja bilder gentemot olika kunder, gå på möten, visa bilder, lära känna olika magasins olika delar och därav bildönskemål. Men någonstans inom mig finner jag en tjusning med allt detta. Att slitas ut ur den trygghet som lika väl kan innebära instutionalisering och stagnation. När jag sa upp mig från Dagens Media var det med samma vemod – men då var det självvalt. Det var ett bra beslut som bara förde gott med sig, det senaste året har jag utvecklats enormt som fotograf. Nu är jag mycket intresserad av nya samarbeten – både med kunder som tillsammans med andra frilansare. Bara att höra av er om ni är i behov av en duktig självgående fotograf med bred repetoar.

Det blev i vart fall lite gosklättring ute vid Dyviks Udde på Tyresö idag – Stockholm har en fantastisk natur och ju mer jag lär känna den desto bättre trivs jag här.